Spikade den kliniska examinationen idag. Skönt. Det var på tiden att kunna släppa tre månaders illamående, prestationsångest och mindervärdeskomplex. Något skevt förhållande mellan ångesten inför, och lättnadens belöning efteråt dock. Det är ju skönt att ha det överstökat men jag vet inte om det var så mycket att hurra för. Vad var vitsen med att kugga mig från början? Vad är uppnått? En sommar av brännande självkritik har ju gjort underverk för självkänslan. Not. Fast vem vet, det kanske var på sin plats med lite mer ödmjukhet.