I vissa avseenden känner jag mig ibland som en emotionell analfabet. Ofta lyckas jag på ett tillfredsställande vis dechiffrera omgivande sinnen, men när jag vänder blicken mot mig själv tycks det mesta vara en salig kladdig röra. Försöker jag gallra bort oväsentligt brus kvarstår snabbt bara en blank sida. Det skulle ju kännas bra att kunna formulera sig med precision, att kunna vara lite mer definitiv, att kunna återge en mer nyanserad bild än 'dåligt', 'bra' och 'bättre än bra'. Det kanske är svårt att återge något analogt med digitala medel. Ett knytte 'bättre än bra' ligger bredvid och sover. Hon kanske vet något som jag inte gör.