Jag har inte sett någon av mina sambos på ett par dagar. Två av dem har skaffat kjäreste och uppehåller sig gissningsvis hos dem och jag tror den tredje ugglar på rummet eller på biblioteket och panikpluggar inför någon tenta. Nästan lite spöklikt att smyga runt själv i huset. Tur att jag har en kamin att fyra i och Maryland kakor att äta.

Sitter på jobbet och tittar ut i mørkret i væntan på næsta patient. Snøflingorna dalar førbi gatlyktornas sken. Hela dagen har varit en enda lång gæsp. Det skulle ju inte vara dumt att gå i ide nu.

Hanne sa att igår var sista dagen man kunde skymta solen över fjällen. Från och med nu är det Pitch Black som gäller. Vin Diesel höll ju fortet i några ynka timmar.. pfft. Här kommer de blodtörstiga monstren härja fritt ända till januari. Tur att jag är här då; the baddest bad-ass around town. Det är bara att ta av sig syntarbrillorna och visa vem som bestämmer. HAAIYAH! KA-POW! BAM!

Vissa dagar kænns det inte alls far-fetched att førsøka sig på att rædda mænskligheten.

1. Fixa sjukhuspraktiken.
2. Etablera en verksamhet man kan førsørja sig på.
3. Samla høgskolepoæng med kompletterande kurser inom fysiologi, statistik, psykologi, vetenskaplig metod och kanske epidemiologi.
4. Doktorera och forska på muskuloskeletala problem som en av de vanligaste orsakerna till sjukskrivning från arbete.
5. Utveckla och testa en modell før preventiv vård och cooping.
6. Øvertyga politikerna om lønsamheten med førebyggande åtgærder mot en av de vanligaste orsakerna till sjukskrivning, frånvaro från arbete och i førlængningen utanførskap i samhællet.
7. Alla ær lyckliga och ingen har ont.

Hur svårt kan det vara liksom?

När man tränar hårt så kräver man väldigt lite för att bli nöjd. Man kommer långt med att bälga i sig en balja vatten och hämta pusten lite. När man är lite härligt grötig i huvudet så är man heller inte lika medveten om saknade ting, man blir lite medvetslös helt enkelt. Synd bara att man ibland blir lite mashed up i ansiktet, det ser ju inte alltid helt presentabelt ut. En av anledningarna bakom det ludna nyllet var ju att kunna skyla eventuella blåmärken och dylikt. Slugt!

I vissa avseenden känner jag mig ibland som en emotionell analfabet. Ofta lyckas jag på ett tillfredsställande vis dechiffrera omgivande sinnen, men när jag vänder blicken mot mig själv tycks det mesta vara en salig kladdig röra. Försöker jag gallra bort oväsentligt brus kvarstår snabbt bara en blank sida. Det skulle ju kännas bra att kunna formulera sig med precision, att kunna vara lite mer definitiv, att kunna återge en mer nyanserad bild än 'dåligt', 'bra' och 'bättre än bra'. Det kanske är svårt att återge något analogt med digitala medel. Ett knytte 'bättre än bra' ligger bredvid och sover. Hon kanske vet något som jag inte gör.