I sommartristessens förlovande land (läs; på jobbet) så har jag de senaste veckorna underhållit mig själv med att skriva insändare, spela spel på facebook, betapet (jag är nog sämst och långsammast av alla registrerade användare), och läsa andra människors bloggar. Detta då inte för att jag maskar utan för att det nästan inte finns något att göra... okej, lite maskar jag nog, men mina chefer har semester så det är lugnt.. OCH ALLA ANDRA GÖR OCKSÅ DET!?

Just this very moment kom faktiskt insändarredaktören förbi och frågade glatt vad det var jag höll på att skriva... jag kanske får plita ihop några rader idag också.

Hur som haver så lovade Emma igår att jag hade en läsare i henne om jag skulle blogga på egen hand, so here we go I guess. Jag har länge fascinerats av bloggandet som koncept, fast det finns ju så mycket CRAP! så man storknar, och har nog därav dragit mig lite för att skriva. Senaste insändaren jag skrev var ett svar på en annan helt sagolikt dåligt genomtänkt insändare, vilket jag raljerade över och tyckte författaren borde komma med något konstruktivt istället för att förorena mediaetern... och nu bidrar jag själv till the filth. Practice what you preach, right? Aja, min egen filth kanske inte har så stor exponering så jag kanske kommer undan med det.

Jag satt och läste Marcus Birros blogg på newsmill.se härom dagen (1), där han resonerade kring bloggandet. Hur han gillade den kontakt han fått med sina läsare, men att alla angrepp hade blivit för mycket. Han är bra, fast... wuz. Visst, om någon skriver min grav ska skändas och att jag borde ligga och knapra på mina eventuella döda barns ben i graven så kanske man inte blir rörd, men hey! om jag skulle ha läsare som blev så upprörda skulle jag ta det som cred. Hur coolt vore det inte med en highscore list över bästa hot och angrepp. Lövley.

Imorse när jag spankulerade iväg till jobbet fick jag en popup i mitt huvud att jag borde lyssna på radio, vilket jag följaktligen gjorde. På P3 berättade en kille som lät EXAKT som min tidigare arbetskamrat Jonatan om Rosettastenen, vädligt allmänbildade, och sedan spelades Mister Boombastic! Jag har aldrig lyssnat på texten förut. Vilken charmör, jag skulle falla pladask om någon framförde den för mig. Och rösten, amagahd! Bästa!

Nu ska jag ner i katakomberna och rota fram något från juli 1955. Exalterande. Jag lär ju hinna skriva sju inlägg till idag för min tillvaro här är så exalterande.



(1) http://www.newsmill.se/artikel/2009/07/08/marcus-birro-om-blogghatet