Vemod är nog den snyggaste av det emotionella spektrumets färger. Inte som någon nattsvart depression eller något självömkande emo-kid, utan som ett stillsamt konstaterande. Ett nyktert beskådande av tingens och livets flyktighet. Vilket samtidigt angränsar till en glädje över det enkla i nuet. Att leva, andas, gå, ligga, stå, se, höra och känna. Av samma anledning är nog girighet den fulaste av känslor. Att aldrig stanna upp, utan ständigt glupa efter något nytt att äga, förbruka, något nytt potential att förverka. Hm.