På onsdag bär det av en tur söderut igen. Sista vändan innan The last call. Jag tänkte börja forsla med mig en del av allt junk jag har ackumulerat här. Jag bokade plats för fyra incheckade bagage; en mindre karavan. Man skulle bara haft en liten slav som kunde bära allt också.

Det känns lite konstigt att gå omkring i huset och inventera vad jag har för prylar här egentligen. Lite overkligt att det snart var ett år sedan jag klev ur kapseln på en ogästvänlig främmande planet och yttrade 'That's one small step for a man, one giant leap for mankind'. Tiden gick och den främmande planeten blev allt mer välbekant och hemtrevlig. Till och med maten smakade okej.

Många tycker att det är tråkigt att jag ska åka... men å andra sidan tycker många det är roligt att jag ska komma tillbaka. Som alltid så passar vissa pusselbitar bättre än andra. Hade förutsättningarna varit annorlunda hade jag kanske stannat längre.

Ps. Förra veckan snöade det. Ds.

Jag var och dök en sväng igår och harpunerade en havskatt. Popped a cap in his feeble ass, yo! Man får passa sig lite för att inte bli biten, på norska kallas den för steinbit och det är väl inte för intet. Bitreflexen är fortfarande aktiv efter man kapat av huvudet.

Jag råkade bryta av skärmen till min söta stackars Thinkpad i torsdags. Crappin' fekk shiiet. En spricka diagnonalt över hela skärmen. Zero visibility.

Så igår var jag iväg och köpte en ny skärm att koppla in i VGA-porten. Tog med datorn till butiken för att kolla att allt fungerade. It did. Phew. En lättnadens suck. Meeen. Tror du inte jag glömmer att packa ner datorn i väskan i all röra med att hämta och bära skärm hit och dit. Fekken' crap shiiet.

Det är helt sjukt vad handikappad jag känner mig utan en fungerande dator. ALLT blir omöjligt. Man blir helt handlingsförlamad.  Livet hade varit enklare om jag bara blivit av med min högra arm.

Nu var jag förbi och hämtade tillbaka datorn. Alas it workeths.

I'm back! Vädret har varierat. Lagom tills vi slagit upp tältet i torsdags började det snöa. Då var det lite motigt att dra på sig våtdräkten och hoppa i vattnet. Uppfriskande. När det var lite klarare väder kunde man ibland se krabborna från ytan men annars var det bara att dyka ner och rekognosera. De kravlar vanligtvis runt på bottnen ca 5-10 meter ned. Ser man dem är det snatch & grab som gäller, och försöka undvika klorna när man krånglar med dem upp till ytan förstås. Många timmar i kalla vattnet. Många dagar med mycket krabba. Sedan vägen tillbaka över vidder och fjäll en trunken full av krabba.

Idag drar jag iväg till Kirkenes för att fiska kamchatkakrabba. Det ligger drygt 80 mil österut, nästan i Ryssland. Det är samma krabba som de fiskar i Discoverys Deadliest Catch. Jag vet dock inte om den är särskilt deadly men den kan bli ganska stor, 1,8 meter i benspan enligt wiki.

Nu blir det knappt mörkt på dessa breddgrader. Utanför gassar solen och fjälltopparna står vita i bakgrunden. Igår var jag på topptur till Storstolpan (974 möh). Ganska tungt att ta sig upp. Där det var som brantast var jag tvungen att ta av snöskorna och då sjönk man genast ner i snön till midjan. Efter det var det bara att kräla decimeter för decimeter tills det planade ut: tre deci upp, två deci ned, tre deci upp, två deci ned. Benen kändes som smör. Väl uppe flödade vyerna in via näthinnan, opticusnerven och exploderade i syncortex. På toppen av världen med blå himmel, blått hav och strålande sol så långt ögat kan nå. Visual overload.