Det är mycket mer tillfredsställande att jobba än att sitta och slacka på jobbet i väntan på patienter. Flaskhalsen i patienttillströmningen verkar vara att folk inte vet att vi finns eller vad vi sysslar med, så nu i helgen har vi stått på en mässa och visat upp oss. Det verkar vara en vinnande taktik för kommande vecka är jag mer eller mindre fullbokad. Det känns nästan lite paradoxalt att ägna fritid åt att få mer att göra på arbetstid. Jag måste nog vänja mig vid att se patienter som ekvivalens med inkomst. Det känns lite cyniskt på något vis. Nästan som att utnyttja människor med besvär. Det är ju tacksamt att jobba med att hjälpa människor, men tacksamhet betalar man inga räkningar med. Jag måste nog försöka tillskriva ett större värde till det jag gör så jag kan ta betalt utan att få dåligt samvete.

Jag såg nyligen The Road och The Book of Eli. Tydlig Fallout-känsla över den senare. Postapokalyptisk setting är Nice. Tänkvärd skildring över hur människors målsättning är beroende av rådande omgivning och kultur. Det skulle ju kännas mer true att ha en aspiration som är konstant oavsett sammanhang. Fast det kanske är svårt och begränsande... livet kan ju vara lynnigt. Hm. Jag är inte ens säker på vad undertecknads aspiration är för något för närvarande.

När jag kom hem från jobbet en kväll mitt i veckan för någon vecka sedan satt hela hushållet och spelade World of Warcraft. En syn som värmde hjärtat och anmodade mig att damma av sköld och yxa för att än en gång besöka Azeroth. Den gångna helgen har till mesta dels ägnats åt detta med korta avbrott för att fyra i spisen och titta på snön utanför.

Ennui (lethargy, torpor, sloth) - A gripping listlessness or melancholia caused by boredom; depression.

En överväldigande oföretagsamhet. Känslan av att ha något bakom sig och något framför sig. Något som har skett och något som kommer att ske. Ofrånkomligen. Man kan nästa höra kuggarna klicka i maskineriet. Allt fungerar vare sig jag är delaktig eller inte. Tillfällen kommer och går men inget nödgar mig att kliva på. Det finns tillfällen till övers. Inga stordåd kan ses innanför en överskådlig tidshorizont. Det finns tillfälle att uppskatta det stora i det lilla. Tillfälle att känna texturen av tiden som tickar förbi.

Jag hakade med och kolla på nya skid- och snowboardfilmer efter jobbet. Jag hade inte väntat mig att det skulle vara någon stor sak; vi gick och käkade en burgare och tog en pils och sedan gick vi vidare till Driv. När vi kommer visar det sig vara inträde, filmvisning i HD och knökfullt med människor. Nice. Efter en stund kände jag dock att vardagssömnigheten började smyga sig på så jag övervägde att falla ifrån. Sedan fick jag höra att det lottdragning på biljettnumren och prisutdelning i form av några tröjor och någon jacka. Jag tittade på min biljett som uppvisade biljettnummer 4242. 'Hm. Fyrtiotvå. Det är ju faktiskt svaret på frågan om livet, universum och allting... det måste ju innebära vinst.' Den tanken övertygande mig om att stanna, och mycket riktigt, vem kammar hem kvällens praktvinst om inte jag. En skaljacka från Missing Link, uppskattat värde ca 4k, perfekt passform. Inte illa. Då har jag något som kan hålla vätan på utsidan av kläderna. Tack och bock.

Varit hemma i Sverige under helgen. Laddat batterierna. Restituerat själen. Det hade ju inte gjort något om det skedde mer ofta. Denna morgon vaknar man i Tromsö till det första snöfallet. Det är 1,2 grader ute så vädret påminner om Slurpee som man kan köpa på Seven Eleven.