OJojOjOJoj!?! VÄXELN HAR HAVERERAT! AAaaAarhh!? Kors i taket, tjong i medaljongen! Händelserna ställs på sin spets och hela skapelsen riskerar att gå om intet. Har ni några säkerhetsbälten, störtkrukor eller kuddar i närheten; applicera dessa NU! Samtalen kopplas kors och tvärs eller inte alls, så var inte förvånad om du blir uppringd av någon förirrad vilsen själ som varken vet upp eller ner efter att ha färdats genom ledningarna från en annan tid eller dimension. Domedagen är nära.

Chansen att man skulle födas som svensk är verkligen sagolikt liten. Tänk bara på alla kineser och indier, det finns ju gazillions av dem. Har man riktigt otur när man kastar tärningarna innan återfödseln vaknar man upp som kvinna i Sudan eller Saudiarabien. Poor bastards (1)(2). En svensk har ju alla möjligheter att engagera sig, frågan är väl bara till vilken nytta? Hur mycket kan man åstadkomma egentligen? Annars kan man ju alltid köpa sig ett avlatsbrev i form av en donation till någon människorättsorganisation... eller bara göra som alla andra dagar, hälla upp en gratis kaffe, luta sig tillbaka i stolen och lyssna på;

Timbuktu - N.A.P. (Någon annans problem)
(http://www.youtube.com/watch?v=nDBm3hO-C5M)

(1) http://www.dn.se/nyheter/varlden/byxkladda-kvinnor-rannsakas-i-sudan-1.920858
(2) http://www.dn.se/nyheter/varlden/valdtagen-saudisk-kvinna-benadad-av-kungen-1.649303

Jag fortfarande vaken även fast klockan är efter nio, en ovanlig syn den gångna veckan. Jag har lyckats hålla mig vaken till Watchmen. Cool film, om än något lång, 2:42 h. Extra cred till mig för att vara vaken. Det coolaste med filmen var helt klart Rorschach. Så jävla stenhård karaktär! I en scen när han har hamnat i fängelset och står i kö till matserveringen kommer en av alla skurkarna han satt bakom galler fram till honom med intentionen att wastea honom. Resultatet blir givetvis det omvända och Rorschach säger med en whiskeyröst värd Tom Waits; "None of you seem to understand. I'm not locked in here with you. You are locked in here with me!" Filmens höjdpunkt utan tvekan. Till råga på allt så klär han sig jävligt snyggt! Jag är hooked. Awesome!

Alex var tydligen sjuk idag, så jag var tvungen att hoppa in i växeln istället. Madhafakha... Även om det är lite mer att göra, så är det tillräckligt lite att man bara just hinner börja med något, för att precis då bli avbruten av något samtal. Sjukt frustrerande. Lite grann som att stå i bilkö. Start-stop-start-stop-start-stop. Bläeh!

Jag läste Andreas Ekströms krönika "Vi teknokrater måste se vår makt och inte utesluta de som lever sitt liv offline" (1) tidigare. Som handlar om hur framför allt trettiotalisterna riskerarar att hamna i ett utanförskap p.g.a. sin ålder och sin låga utbildning. För mig känns det väldigt främmande och framför allt världsfrånvänt att inte ha kunskap om internet och hur man använder en dator. Hur lyckas man? Det kanske är lätt att säga för någon som redan vet hur men gör, men finns intresset så finns ju alla möjligheter. Livet måste vara väldigt svårt för dem som är rädda för nya företeelser. Till skillnad från Andreas Ekström så tror jag dock inte att alla äldre än 70 år är passiva stolpskott oförmögna att ta till sig ny information. Han skriver att teknokratin ännu inte är realiserad, fortfarande är det en röst per medborgare som gäller. Men den lille fascisten inom mig tänker att det kanske inte vore så dumt om man var tvungen att inneha kunskap om saker som man fick makt att vara med och besluta om... i större utsträckning. För även om vi idag lever i en demokrati så är det ju knappast folkval ända ner på detaljnivå.

Det skulle ju kunna vara så att mitt omdöme är svärtat av alla internet-analfabeter och upprörda människor utan verklighetsförankring som ringer in och ventilerar sina tankar och åsikter till mig då de blir hänvisade till e-mail eller hemsidan. Om ändå Voltaires upplyste despot gav sig till känna kanske hon eller han skulle ha lösningen på mina och världens problem.

(1) http://www.expressen.se/kronikorer/sommarkronikorer/1.1653518/andreas-ekstrom-vi-far-inte-utesluta-de-som-lever-sitt-liv-offline

Trött? Ja, ganska. Ett par välfyllda baljor med kaffe har räddat dagen. Tankeverksamheten sker fortfarande på akta-lekande-barn-hastighet men infallen att somna uppträder mer sporadiskt. Så länge man inte har så höga krav på det man ämnar prestera så tycker jag egentligen det är rätt lugnt att vara trött.. eller bakis. Lite hjälp på traven att vara obrydd. Det kanske skulle fungera som terapi för neurotiker... eller så är det en dålig tanke. Man känner sig väl inte som vassaste kniven i lådan.

Dagens insats; limma ihop ett trasigt hyllplan.

Gårdagens grillbjudning var en succé. Ett sällskap om tolv personer satt ute i kvällssolen, och senare i skenet av värmeljus. Det blev både allsång ackompanjerat av gitarr och dans på bordet. Halva sällskapet avrundade kvällen på min privata nattklubb. Dansgolvet var ganska trångt eftersom lokalen endast är 18 kvm, men trångt är mysigt och mysigt är bra. Det var fri bar och DJ:n var väldigt lyhörd för önskningar, så alla var lyckliga. Det hanns även med chins-tävling och en del boxning. Lite wild, men alla överlevde.

Även idag är jag förpassad till arbetets domäner. Slutar om 2 h, börjar igen om 9 h... zZznark. Jag kollade på In the Valley of Elah för en liten stund sedan. Lagom bra. Det var främst Tommy Lee Jones bistra, karga ansikte som lyfte filmen. Fast den resulterade ändå i eftertanke. Hm-hmm.

Jorå så att... 12 dagars arbetsvecka eller? Mm. Imorgon jobbar jag dock 16.00 - 00.00, så jag kan vara uppe och härja ikväll. Grilla lite på bakgården med lite löst folk. Många har ju flytt stan, men sisådär fem, sex ensamma själar har visat intresse. Det blir lajbans. Vädret ler mot oss i alla fall. Peppar, peppar.

Det sämsta med att jobba helg i växeln är att det nästan inte är någon annan som jobbar, och då har man ingen att koppla till. Det är ju bara kul att sitta och tjabba med arga läsare så länge. Å andra sidan är det ganska få som ringer, så man kan göra ganska mycket annat. Nyss klarade jag Penumbra Overture. Det är väl hyfsat underhållande, men storyn är väl ingen kioskvältare. Den känns lite spretig och jag är ganska oförstående för själva plotten. Vi får se om jag orkar lira Black Plague och Requiem.

Imorse på vägen till jobbet hörde jag en bra låt på radion och efter lite detektivarbete har jag listat ut att det var ingen annan än;

Teddybears - Get Mama a House
(http://www.youtube.com/watch?v=Nfph4F_dzFE)

Det finns ett tidningsmusem nere i katakomberna. Då jag aldrig varit ner där och arbetsbördan dessa dagar är något begränsad så bestämde vi oss, Benke, Carolina, Niclas och jag, för att avlägga en visit. Benke tog täten och visade oss the grand tour över hur tryckeriet fungerade. Som den gamle mannen han är var i arbetsförålder redan då och sitter inne med första hands upplevelser kring hur det hela gick till. En väldigt levande återberättelse över hur den rykande färska tidningen kom till. Ändå från att pappret sattes på valsarna, trycket gjöts i bly och artiklarna sattes samman med hjälp av stora högljudda maskiner, till att tidningsbuntarna brände iväg med ilfart ut i landet. På den tiden då tidningen var nyhetsmediumet att räkna med om man eftertraktade de senaste nyheterna. Maskiner, trycksvärta och bly. Hur jazz är inte det? Fill my pockets up with soul and give me some fire. Jämfört med dagens själlösa, digitala redaktion som uppdaterar hemsidan i realtid. Kul. Ett sterilt luftigt kontorslandskap där journalisterna står vid ergonomiskt utformade skrivbord med en Macbook Air och caffè latte. Den seniga, ettriga farbrorns unga sinne minns hur det var förr. Svunna tider.

Gårdagen avrundades med ett besök på Harry B James då Rilles nya band, Scavenger (1), spelade där. Det var ös. Var hemma vid kanske halv två, så en tung morgon att öppna ögonen till. Om jag ser till att överdosera kaffe och inte pratar så mycket med min dagen-efter stämma så kan jag nog hålla skenet upp av att vara lika mycket i liv som vanligt. Jag tror i och för sig inte att någon skulle bli särskilt upprörd om jag drog ner kepsen, lutade mig tillbaka och vilade lite. Ett lockande alternativ. Men åter till gårdagen. Först upp på scen var Tim Messenger, ett tungt band som inte var främmande för dubbelkagge och gjorde otippat nog en jävligt cool cover på Lady Gagas Just Dance. Som jag för övrigt tydligen ska gå och se på Grönan den 2:a augusti. Scavenger levererade ljuva heavy metal toner genom mina örongångar till min törstande hjärna som berusades på musiken, stämningen, röjet, och inte minst den gyllene drycken. Det må ha varit en liten scen och en begränsad skara framför den, men det smärra antalet kompenserades mer än väl av mobbens hängivenhet. Som sagt. Ös!

(1) http://www.myspace.com/scavengerswe

Igår efter jobbet var jag förbi på St. Görans sjukhus och hörde mig för om man kunde få gå med lite på akuten för att beta av lite externpraktiktimmar. Först gick jag till informationsdisken, men informationen där tycktes ha tagit slut, så jag gick direkt till akuten istället. Där möttes jag av en oljig olustkänsla som hängde tung i luften. Människor satt eller låg i väntrummet med håglösa blickar, och bekymrade ansiktsuttryck. Det var en äldre patient som fick en spruta mot smärtan, "det kommer att sticka till lite nu". Sköterskorna vid mottagningsdisken tycktes ägna orimligt lång tid till att vända och lägga papper i olika högar mellan varje patient som stod och väntade på sin tur. När det väl blivit ens tur möts man av en tung suck och en skeptisk blick. Patienterna ville inte vara där, sköterskorna ville inte vara där, läkarna ville inte vara där, och jag ville egentligen inte heller vara där. Efter jag presenterat vem jag var och vad jag ville, tycktes sköterskan först helt oförstående, och sa sedan med släpig stämma "jag skulle tro att det redan är ordnat med sommarpersonal". Uppenbarligen hade hon inte förstått vad jag pratade om. Efter ytterligare ett försök till avvisande från hennes sida fick jag slutligen telefonnummer till både hennes chef och den som vikarierade för hennes chef. Hmm. Ska jag verkligen ta och försöka få henne nu? I guess I should.

Jag såg ett inkommet fax som endast innehöll texten 'Svenskarna är tokiga & kriminella människor!!!'. Signerat och undertecknat Amir Yousefi. Amagahd?! Amir. Are you sure? Vilket scoop! Det är bara att börja trycka löpsedlarna på momangen! Världen måste få veta.

På vägen till jobbet ekade intromusiken till Ika i rutan i huvudet. Konstigt, och bra.
(http://www.youtube.com/watch?v=p3We9p4QdvY)

Nu ska jag:
1. Dricka kaffe
2. Bläddra igenom tidningen
3. Sortera posten
4. Dela ut posten

Jag såg bland loggarna att det var 7 dagar sedan jag skrev det första inlägget. En hel vecka! Fest! Jag skulle vilja passa på att tacka mina trogna läsare, som mig veterligen uppgår i storleksordningen obefintlig. Hur som helst är det en stor ära för mig att stå (sitta) här idag, och så långt som jag nått idag hade jag aldrig gjort utan det stöd jag fått.

Nu måste jag springa iväg och käka innan det svartnar för ögonen. Lav ya'll!

Imorse på Morgonpasset i P3 så upprördes Claudia över DNs artikel om Stockholmsveckan (1) i Visby, och jag måste säga att 'I concur'. Jag läste den härom dagen och kände en ganska stor olustkänsla över det hela. Avsmak. Det är väl ingen konstigt med att vissa är lite (mycket) mer välbärgande än andra, och omsätter mer pengar även när de roar sig. Egoism och kapitalism är viktiga drivkrafter i samhällets utveckling och bevarande. Men, det som beskrivs här är ju verkligen konsumtionssamhället i sitt esse. I vad finns nöjet med att samla på sig krogslippar för 40k på en kväll? Vad vet jag, man kanske får en gokart på köpet. Hur som helst så måste jag bara understryka; jag må vara bosatt i Stockholm, men jag är fan ingen Stockholmare. Never ever. Det är nästan så man vill flytta ut i någon förort, börja jobba ideellt och skänka sina sparade kronor till välgörenhet bara för att personifiera antitesen till ovanstående. Det är ju mer lidelsefullt att vara fattig. Värt.

(1) http://www.dn.se/livsstil/visby-stockholmsveckan-stefan-kohler-ulf-skarin-marta-wahlstedt-fanny-soderlund-gustaf-engstrom-1.914350

Klockan kanske inte är så fantastiskt mycket, men jag har misslyckats med att sova i ett par timmar nu. Taket är ju inte så kul att stirra på.. jag kanske borde hänga upp en affisch som hos tandläkaren... och skaffa en tub med lustgas.

Först tyckte jag att det var märkligt att inte kunna sova nu, det är ju inte så mycket som pågår i livet atm, men vid second thought; that's probably it. Ångest över att vara uttråkad håller mig uppe. Med den insikten så kanske det är lättare att sova. Det är i och för sig ganska soft att vara vaken mitt i natten. I limbo mellan kvällen och morgonen, allt är stilla, alla andra sover... och endast tomten är vaken.

Vemod är nog den snyggaste av det emotionella spektrumets färger. Inte som någon nattsvart depression eller något självömkande emo-kid, utan som ett stillsamt konstaterande. Ett nyktert beskådande av tingens och livets flyktighet. Vilket samtidigt angränsar till en glädje över det enkla i nuet. Att leva, andas, gå, ligga, stå, se, höra och känna. Av samma anledning är nog girighet den fulaste av känslor. Att aldrig stanna upp, utan ständigt glupa efter något nytt att äga, förbruka, något nytt potential att förverka. Hm.

Jag var nere i arkivet idag, och sorteringen över de senaste åren är minst sagt kaosartad eftersom det är lite dåligt med utrymme. Jag har erbjudit mig att röja upp lite där ett flertal gånger, men det har inte varit aktuellt. Samma procedur även idag; överläggning med Benke 'Nej, men vi skiter i det där', så kom vi överens om att 'Ja, vi skiter i det' ... och sen gjorde jag det ändå! Som från ingenstans kom Judas Priest inridande på sina motorcyklar och dundrade igång med 'Breaking the law! Breaking the law!' Heeelt LOCO! Jag är så jävla renegade...

Det hemliga tricket med att lyckas ha roligt när man har tråkigt är att övertyga sig själv om att man man inte skulle vilja ägna sig åt något annat än det man gör.

Det är rätt spännande med gruppdynamik och roller, särskilt när gruppens individer inte känner varandra så bra. En person förväntas uppträda konsekvent (såvida man inte är schizofren), så de förväntningar som kommer att ställas på personen utgår i från hur denne uppträder. Vissa egenskaper.och personlighetsdrag kommer vara mer framträdande och bli representativa. Något som är lite synd är att många blir slavar under de förväntningar som de har på sig själva, eller de uppfattar att omvärlden har på dem. Skulle de börja uppträda annorlunda skulle ju även förväntningarna på dem bli annorlunda.

Könsroller har mycket med tradition att göra. Indoktrinering om man så vill. Vissa individer vill inte kännas vid någon könstillhörighet och föredrar benämningen hen framför han eller hon. Detta är ju en aning märkligt i mina ögon, men fine, jag ser inga problem med det så länge denne har överseende för att jag inte vanemässigt använder mig av detta pronomen. Själv så tycker jag att om man inte accepterar en förväntning så är det väl bara att inte införliva den?

Det finns många rabiata radikalister i genusdebatten som är väldigt konfliktsökande och inte försitter ett tillfälle att känna sig kränkta. Detta ser i alla fall jag som något kontraproduktivt. En ökad medvetenhet efterlyses så det är ju bra med eldsjälar, men angrepp kväser ofta en väl behövlig upplyftande diskussion.

Att man generaliserar hur folk av olika tillhörigheter beter sig och har för preferenser är väl inget konstigt? Det är ju ett sätt att använda sig av sina tidigare erfarenheter för att tolka sin omgivning. Vilka intressen man har, hur man uppträder och hur man klär och för sig ger en bild av vad man gillar, vem man är, och vad man vill. Hade jag inte haft några samhälleliga normer att förhålla mig till så hade ju samröret med omgivningen varit ett jävla meck. Jag tycker att generaliseringar is the shit! Så länge man är medveten om att man har en del förutfattade meningar, och man utgår från att behandla sina medmänniskor med ödmjukhet och respekt.

Jag satt förstrött och läste i ett gammalt ex av tidningen Moore när jag hängde hos bagge tidigare idag. Jag ser inget fel i att skildra kvinnan som något sexigt. Snarare tvärtom. Jag slås ofta av hur snygga tjejer i min omgivning är, and I like it! Jag tycker det är jävligt coolt med tjejer som vågar vara sexuella, vågar utmana, vågar provocera. Men... vad fan?! Moore. Vilken jävla konstig attityd gentemot kvinnor. Även om målgruppen är män så är det väl inte nödvändigt att vara kvinnofientlig? Det känns ju snarare idiotiskt. I artikeln "Hur du kan såga Sex and the City utan att behöva se filmen" beskrivs de fyra tjejerna nedlåtande, särskilt deras utseenden. What's that got to do with anything? De hade även punktat upp en målsättning för Mooremedarbetarnas liv som pensionärer. Där låg 'att ha en 20 år yngre älskarinna som vill ha dem för deras pengar' högt upp på listan. Är den enda egenskapen de värdesätter fuckability eller?

Visst kan det vara kul att driva med sina nära och kära och saker som de tycker om, men att som tidning ha en profilering där kvinnan bara framställs som en snygg knulldocka är ju inte så lite vrickat. Särskilt med den patriarkala samhällsordning vi lever i. Vad är det roliga i att systematiskt driva med kvinnor och kvinnorollen? Naivt har jag trott att kvinnofientlighet var något som förekom i samma utsträckning som smygrasism, hos en äldre generation med en föråldrad värdegrund. Jag förstår helt ärligt inte hur Moores skribenter tänker, men det verkar ju nästan som de eftersträvar att anta en så provocerande åsikt som möjligt. Vilket känns rätt barnsligt. Jag kanske skulle ha läst vidare för att se om de förde någon genusdebatt i tidningen, de borde göra det om inte annat.

Allright, okej. Okej, allright. Sitter hemma hos Johan och förtvinar mentalt. Har försökt komma på något coolt, bra och roligt att lyssna på på Spotify, men inspirationen uteblir. Samma gamla dängor over n' over. Hörde någon metallica cover/remix som var det värsta jag hört på länge. Hat vid första ögonkastet. Silvertide är dock bra skit.

Silvertide - Maggie's farm
(http://open.spotify.com/track/1rtlBpGuVPGTnSbhSYmOvK)

Det var rätt chill hos Mike the dyke igår. Stört snygg lägenhet. Hiss direkt upp till hallen, tre balkonger. Jävligt flott.

Jag förundras över hur pank jag är för tillfället, ny upplevelse typ. Löning på fredag, och jobba hela nästa helg. Sparade pengar är bra pengar har jag hört, och tråkiga. Bläeh! Jag kommer nog behöva skuldförsätta mig innan dess. Det känns lite förnedrande och smutsigt. Fail att vara fattig. Det kanske inte vore så dumt att satsa på gatumusikantkarriären ändå, eller ringa och höra med Astra Zeneca om de inte har någon läkemedelsstudie man kan vara med i (http://www.healthyvolunteers.com). Det är ju lite som att prostituera sig, man upplåter sin kropp i utbyte av pengar, men det är lättförtjänta pengar.

Nu är det nog dags för att få i sig lite frukost!

Nu leder jag highscorelistan bland mina vänner för Warzone Tower Defense på Facebook. Det känns som jag är lite mer värd som människa. Fantastiskt.

Jag lyckades även förlägga min mobil idag. En ångestfull episod som jag befarade skulle sluta med att Stefan, min käre chef, skulle stegla mig. Lyckligtvis är den nu återfunnen. Phew.

Efter att ha läst det Alexander Bard publicerat på fjärde sidan så inspirerades jag till att plita ihop ytterligare en insändare;

"All digital information som det finns en efterfrågan på kommer alltid finnas tillgänglig på internet. Kärnan i fildelningsproblematiken är att det är svårt att motivera betalning av en vara som redan finns tillgänglig gratis.
   Enkätundersökningar som gjorts har visat att det finns mellan 1 och 1,5 miljoner fildelare i Sverige (DN 2009-06-20). Alltså en ansenlig del av befolkningen som önskar en fri tillgång till digital kultur och programvara. Vore det inte mer konstruktivt att subventionera detta med skattemedel istället för att kriminalisera det? Redan nu måste alla hushåll som har en TV-mottagare betala avgift, varför inte lansera en motsvarande avgift för alla bredbandsanslutna hushåll? Finansiering via annonser måste även det vara väldigt luckrativt med en exponering på 1 till 1,5 miljoner. Kreatörens ersättning skulle sedan kunna utgå ifrån hur många IP-nummer som har laddat ner verket. Jag ser bara möjligheter."

Lena på insändare har rått mig att skriva under signatur för att slippa telefontrakasserier, så mitt alias är något så fantasifyllt som Daniel Svartsjö. Gissningsvis kommer hon att editera den för att den är för lång. Palla skriva koncist. Bläeh!

Nu är det FREDAG! och det är dags att blasta away, down to the scene. Jag fick veta att jag skulles styra kosan mot Uppsala för att göra stan osäker med mina två gunslingerkompanjoner; Joe and Mike. Nu jävlar!

Nu har jag kommit in i den långsamma semestertidslunken; jag känner mig komig hela dagen, all tankeverksamhet är höljd i någon form av dimma och jag blir irriterad om någon ber mig göra något. Tidigare så jublade man. Nu har jag ju fullt upp med att dricka kaffe, blogga, stirra ut i luften och annat viktigt. Kan folk inte bara respektera det!? Det är farligt att bli bekväm... och skönt. Fast jag har faktiskt ringt och mailat en massa i jakt på handledare till examensarbetet det är tänkt att jag ska skriva nästa läsår. Ångest. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva om.

Låtar som jag har gått på repeat i mitt huvud idag:

Rap das armas (Barapapapapaa paa baraa paa paa. Ja, ni vet...) Egentligen på repeat sedan Peace&Love. Suck.
(http://www.youtube.com/watch?v=-nQNa8oxKMg&feature=related)

Alfons Åberg Intromusik
(http://www.youtube.com/watch?v=6I-hLtKSi8A)

Kattbussmusiken från My neighbour Totoro
(http://www.youtube.com/watch?v=tCXdhh0_nHA&feature=related)

Jag lyssnade på Morgonpasset i P3 imorse också, och det var Jonatan! Idag berättade han om Manhattanprojektet. Vi hördes av per sms. Nästa vecka ska han prata om historiska kvinnor. Jag skulle höra av mig om jag hade något bra uppslag. Jag får fundera lite. Hmhmm. *Drar fingrarna genom det långa yviga skägget, försjunken i tankar *

Igår var jag iväg och kollade på Brüno med Anna, Alex och hans crew. Den var hysterisk, och på många vis rätt lik Borat. Kul att ha sett och framför allt kul att snacka om, men kanske ingen banbrytande upplevelse i övrigt. Den får tre av fem rattar.

Jag var nere på Stockholm Citys redaktion nyss. De håller på att flytta till Sveavägen, så det är rätt stökigt och mycket ska slängas. I all röra låg ett oöppnat Penumbra Collection. Det låg där och solstråle sken in genom persiennerna rakt på förpackningen. Den tycktes ropa till mig... Jag gick fram, och som jag närmade mig kunde jag nästan känna hur luften vibrerade. Jag sträckte fram handen, och precis när mina fingrar vidrörde plastöverdraget så kunde man höra änglar som sjöng (tänk Svärdet i stenen). Uppenbarligen så hade någon nöjesrecensent inte bemödat sig att öppna, eller ens ta med det till den nya redaktionen. So I helped myself to it. Egentligen har jag ingen koll på om det är bra, men jag fick lite Half-life vibbar av det, så det kan ju vara värt ett försök. Jag lirar på tok för lite spel på sistone. Sistone som i sedan jag fyllde 20. Det borde det bli ändring på.

Nu har det visst kommit tidningar från Götet och Mäutet... (Malmö, det kanske var långsökt) som ska upp på redaktionen. I fix.

Idag har det faktiskt brunnit på litegrann, så det har inte blivit så mycket tid över. En bra sak. Jag kanske inte behöver avvecklas trots allt. Inte för att det har kommit på tal eller så, snarare tvärtom faktiskt, men det skulle ju vara trist att behöva sälja min kropp på eBay för att ha råd med hyran... eller kanske inte vid närmare eftertanke; budgivning mottages nedan.

Istället för att lira Bouncing balls på Faecesbook så har jag under lediga stunder suttit och gnetat lite med css-layouten, de förvalda alternativen var ju rätt söta, men nu känns det lite mer homie. När inspirationen tränger sig på kanske jag förvandlar det till något mer, något mystiskt, något farligt.

Nu sitter jag bara och gäspar. Ingen insändare so far. Imorn kanske? Jag slutar om en timme knappt. Då ska jag träffa Anna. Likey! Hon kom hem från Florida i lördags. Sjukt längesen vi sågs enligt min tideräkning, fast hon tyckte det var igår hon åkte när vi hördes igår. Hon har nog gjort mer roliga och spännande saker än mig.. eller så är det jag som tröttnar på allt jag tar mig för alldeles för snabbt.

I sommartristessens förlovande land (läs; på jobbet) så har jag de senaste veckorna underhållit mig själv med att skriva insändare, spela spel på facebook, betapet (jag är nog sämst och långsammast av alla registrerade användare), och läsa andra människors bloggar. Detta då inte för att jag maskar utan för att det nästan inte finns något att göra... okej, lite maskar jag nog, men mina chefer har semester så det är lugnt.. OCH ALLA ANDRA GÖR OCKSÅ DET!?

Just this very moment kom faktiskt insändarredaktören förbi och frågade glatt vad det var jag höll på att skriva... jag kanske får plita ihop några rader idag också.

Hur som haver så lovade Emma igår att jag hade en läsare i henne om jag skulle blogga på egen hand, so here we go I guess. Jag har länge fascinerats av bloggandet som koncept, fast det finns ju så mycket CRAP! så man storknar, och har nog därav dragit mig lite för att skriva. Senaste insändaren jag skrev var ett svar på en annan helt sagolikt dåligt genomtänkt insändare, vilket jag raljerade över och tyckte författaren borde komma med något konstruktivt istället för att förorena mediaetern... och nu bidrar jag själv till the filth. Practice what you preach, right? Aja, min egen filth kanske inte har så stor exponering så jag kanske kommer undan med det.

Jag satt och läste Marcus Birros blogg på newsmill.se härom dagen (1), där han resonerade kring bloggandet. Hur han gillade den kontakt han fått med sina läsare, men att alla angrepp hade blivit för mycket. Han är bra, fast... wuz. Visst, om någon skriver min grav ska skändas och att jag borde ligga och knapra på mina eventuella döda barns ben i graven så kanske man inte blir rörd, men hey! om jag skulle ha läsare som blev så upprörda skulle jag ta det som cred. Hur coolt vore det inte med en highscore list över bästa hot och angrepp. Lövley.

Imorse när jag spankulerade iväg till jobbet fick jag en popup i mitt huvud att jag borde lyssna på radio, vilket jag följaktligen gjorde. På P3 berättade en kille som lät EXAKT som min tidigare arbetskamrat Jonatan om Rosettastenen, vädligt allmänbildade, och sedan spelades Mister Boombastic! Jag har aldrig lyssnat på texten förut. Vilken charmör, jag skulle falla pladask om någon framförde den för mig. Och rösten, amagahd! Bästa!

Nu ska jag ner i katakomberna och rota fram något från juli 1955. Exalterande. Jag lär ju hinna skriva sju inlägg till idag för min tillvaro här är så exalterande.



(1) http://www.newsmill.se/artikel/2009/07/08/marcus-birro-om-blogghatet